Hej,

 

Äntligen tog jag mig tid att plocka fram datorn och faktiskt skriva det första inlägget på 5 månader.

Kommer inte gå att återberätta allt som hänt utan hoppar fram tills för bara en vecka sedan.

 

När jag faktiskt gjorde mitt livs första långlopp i form av Tjejvasan. Kan den här hösten haft den tänkbart dåligaste uppladdningen man kan tänka sig, jag som ALDRIG är sjuk har lyckats med 3 halsinfektioner och en influensa sedan slutet av november.

Så hela vägen in till några dagar innan va det ytterst tveksamt om denna otränade, trötta kropp skulle starta. 

Men pannbenet va starkare än kroppen och jag bestämde mig för att starta efter att ha provat skidorna i Faluns backar ett par dagar innan.

 

 

Tänk er att vakna upp på lördagen till den bästa av vinterdagar, klarblå himmel, 7 minusgrader och strålade sol, va vädret när vi kom fram till Oxberg för start.

Nervösa men taggade!!!

10.30 startade vi våran resa mot Mora. Detta va underbart, fruktansvärt och definitivt en utmaning för psyket.

Jag bestämde mig redan innan att det får ta den tiden det tar med dom dåliga förutsättningarna inför loppet jag haft. Så jag tuggade på, försökte fokusera på naturen istället för tröttheten i ben och rygg. 

 

Men när jag faktiskt nådde Mora målområde, va glädjen totalt och kroppen så trött. Men jag hade gjort det!!!!!

Jisses den känslan när familjen står och hejar en över mållinjen, UNDERBART!